Jag är så avundsjuk
Jag fick min bästaste papps på besök igår. Vi spelade Nintendo, bowlade, sköt pilbåge och testade Mario Kart. Otroligt trevligt att få umgås lite bara vi två, eller tre, för Ross var ju med 
Läste i DN om prestationsprinsessor och känner igen mig allt för väl. Jag har så orimliga krav på mig själv mest hela tiden. Det har väl haft både för- och nackdelar. Har ju fått bra betyg och tagit mig in på de utbildningar jag velat. Brukar komma dit jag vill om än på krångliga vägar ibland. Men jag “ramlar” och slår mig ofta också. Gråter och känner mig värdelös. Velar och vet inte riktigt vad jag vill. Det finns för mycket att välja på. För mycket att tänka på. Alldeles för många häftiga saker jag vill göra innan jag dör. Mycket känns ouppnåeligt och hopplöst om jag inte plötsligt blir extremt rik. Jag är avundsjuk på er som vet vad ni vill och vad ni är bra på, med till synes outtömliga energibankar eller för den delen massor av tur.
Jag blir extremt avundsjuk på alla er som är positiva och glada hela tiden. Som gör så mycket och kommer nån vart. Metro skrev om Claudia Olsson som tydligen orkar plugga på två utbildningar samtidigt och göra massa extra. Hur tufft som helst, men vart får hon energin ifrån? Jag har pluggat massor, men lite fel och med lite svajiga ambitionsnivåer och vet fortfarande inte om det ens leder till nått annat ställe än Kronofogden. Jag oroar mig, stressar, mår dåligt och bryter ihop bara för att sen orka lite till. Men det funkar inte i längden att hålla på så här. Nån gång måste jag ju bestämma mig. Vad jag ska göra, hur jag ska nå dit och så vidare. Finna nån sorts trygghet i mig själv och det jag kan. Hitta vad jag är värd och tro på det.
Erhg. Blä. Hu. Nu tänker jag gå och sova. Imorgon är en ny dag. Må solen skina igen. I like it.
