visual-schizophrenia.com

Bättre sent än aldrig sitter jag med nyårsfotona. Vi fick otroligt god mat på kvällen som ni får se lite av här:

Jag har ramlat rakt ner i en mörk och extremt kall snödriva, även kallad depression, och vill bara sova tills nån annan gång när solen skiner och jag är nöjd och glad.

Jag inser att det inte bara är jag, rör sig om ett fenomen i samhället liksom, men har väldigt höga krav på mig själv som är så extremt utmattande att försöka leva upp till. Minsta grej som går fel och jag faller ihop som ett korthus i mild bris och tycker synd om mig själv och kallar mig för värdelös. Jag vet ju att det inte är sant. Jag kan massor med saker. Allt är inte hopplöst, men hur slutar man tänka så när man väl börjat?

Sitter hemma med en för länge sen tom tekopp jag skulle vilja ha påfylld och lyssnar på både ny och gammal musik. Till exempel hittade jag Mumford & sons (Spotify-länk) på en annan blogg som nästan alltid har bra musiktips. Sjukt bra att han börjat blogga igen, den där silverfisken.

Pojkvännen har en säkert välbehövlig paus från klängiga mig ikväll och umgås med andra glada prickar. Fast jag saknar honom massor, när han är med är det mycket lättare att ta mig i kragen och göra saker. Fast jag har faktiskt inte varit helt hopplös idag. Åt både lunch och middag med massa onyttiga men syndigt goda kakor emellan. Har annars väldigt lätt för att glömma sånt. Alltid något.

Har skickat in en stipendieansökan idag som krävde lite utflykter hit och dit, somnade invirad i mina täcken med alla kläder på när jag kom hem vid femtiden och vaknade nu för en stund sen. Väldigt oskickligt, kommer inte kunna somna så jag är pigg på jobbet. För ja, jag måste jobba hela helgen (igen). Dessutom bjöd jag in till fest. För det har jag ju gjort varje födelsedag länge tillbaka nu. En fin tradition. Det blir säkert kul, men åh va jag önskar jag kunde ligga i sängen och stirra istället. För övrigt har jag tänkt den precisa tanken varje dag jag vaknat den här veckan. Men istället ska jag piffa upp mig och dricka Lynchburg lemonades och njuta av mina fina vänner.

Allt ska ju lösa sig eller hur? Jag ska plugga ordentligt, göra bra i från mig och lyckas på något obegripligt sätt att hitta ett jobb sen. För det har jag bestämt nu. Ingen idé att ha ångest redan. Nope.

Mera te kanske?

Igår lanserade Apple en på förhand mycket omdiskuterad tablet, iPad. Hemma i soffan när jag satt och uppdaterade Macworlds live-rapportering som en crazy-person rådde delade meningar. Jag hoppas den ska kunna vara ett anteckningsblock till skolan och under intervjuer och sådant samtidigt som den erbjuder en lite större skärm till spel och film på resor.

Men det är klart. Jag förstår invändningarna från andra soffhörnet. Jag kan ju göra de här sakerna på min dator och min iPhone, så har jag verkligen plats för en till grej?

Kan knappt bärga mig tills den finns i butik så jag kan få prova.

Jag fyllde år som ni vet. Fick besök av familj, släkt och vänner som sig bör. Vi fikade på finporslinet med hembakta kakor och tårtan ni sett. Jag hade mycket trevligt kort och gott!

Men nu har det snart gått en vecka och livet har fallit tillbaka i nån vardagslunk. Frukost, skola, lunch, mera plugg, middag, umgänge och sömn på repeat. Bilen fungerar igen men inte kollektivtrafiken. Massa snö. De pratar om att februari ska bli kallaste månaden. Jag går runt och hoppas jag ska slippa sälja min kropp för att ha råd med en varm jacka, men om de har rätt, att det blir kallare än januari, dåååå vet jag inte vad jag ska göra. Stanna inne till våren kanske.

Lite mer om SL-kaoset
Igår skulle jag till skolan till en lektion som började 9. Jag blev lite sen hemifrån men kom med rätt tåg från Sollentuna ändå. Missade frukosten men tänkte, hey, jag kan köpa på skolan, inte så farligt dyrt faktiskt. 25 kr för en halv fralla, en kopp te och en yoghurt. Tåget gick som det skulle hela vägen till Solna. Vi rullade från plattformen, men sen tog det stopp innan Karlberg. Där stod vi länge pga ett signalfel. De visste inte hur vi skulle göra. Till slut backade tåget tillbaka till Solna och vi fick åka buss till Solna centrum och ta tunnelbanan till centralen. Ni kan ju föreställa er hur fullt det blev på bussen när nästan alla passagerare från pendeltåget ville på. Tunnelbanan ska vi inte ens prata om. Smockfullt! Jag stod där livrädd för att någon skulle ta min mobil eller plånbok i trängseln.

Kom till centralen, hittade ett nytt pendeltåg som skulle mot skolan efter ett bra tag huttrandes på perrongen. Hungrig var jag också! Kom fram till min lektion 1,5 timme för sent men hann precis i tid för att få redovisa en uppgift. Åkte buss från Edsberg vid 8 och var framme 10.30 typ.

Var på skolan till kanske fyra och gick mot tåget. Det gick faktiskt ett, men det var väldigt fullt med folk. Jag mötte min lärare och berättade om morgonen och skrattade lite och sa att jag får väl problem hem nu med. Tåget gick till Stockholm södra där hon gick av och sen sa de att det skett en olycka vid karlberg så tåget skulle stanna vid centralen. De bad oss åka tunnelbana till st Eriksplan och sen gå till Karlberg för att fortsätta. Det kändes lite som att jag dog inombords. Tog mig till tunnelbanan och till Karlberg bara för att få höra att nej, tågen går från Solna! Ville lägga mig i snömodden och gråta. Satte mig på 72:an till Lasse istället och somnade typ omgående av utmattning.

Idag tog jag mig hem till Sollentuna på morgonen i alla fall. Tåget var lite sent men gick. Möttes av en total katastrof i köket. Juicepressen full av morötter och min finaste kastrull inklädd i intorkad, nästan betongartad, soppa bland annat. Ett berg av disk och intorkat smuts. Jag bestämde mig för att inte skrika på de ansvariga, för de är faktiskt två, utan diskade snällt och åt frukost här vid mina födelsedagstulpaner. De är underbart fina än.

Hakuna matata.